det jobbar en heting på baren bredvid

här sitter man som en annan 20-åring och DISSAR häng på MYSBAR en ONSDAGSKVÄLL. Kanske ska göra det till en vana. Får mig i alla fall att känna mig grymt vuxen.

Jag är trött på mitt jobb. Sen när blev det givande att börja klockan 07.30 för att i tre timmar hälla upp diverse fromage blancer (diggar den försvenskade franskordsböjningen), käka lunch toute seule, agera équipière under lunchrusningen och slutligen städa köket så långt man hinner innan kl 15 då man får gå hem? Nej, mitt jobb är inte ok. Imorgon ska jag fortsätta peppra CVn till passande offer.

Vad vill jag?
- hallå -
VAD VILL JAG??!??

befinner mig i någon slags jag-försöker-tolka-och-lära-känna-mig-själv-period just nu. Lagom till då det är hög tid att söka till universitetet. Helst av allt skulle jag vilja stanna i Paris även i höst (så förlåt mig mina kära sthlmsvänner, jag älskar er över allt annat, men jag känner mig inte klar med det franska vinet än), men sen när blev min plånbok überfattig?!? Om jag ska stanna här har jag två alternativ: 1) Plugga på franska och sök CSN. Ta en någorlunda lätt kurs, på kul, typ konsthistoria, och hoppas på att språket inte blir ett alltför stort hinder. 2) plugga på engelska och finansiera med stipendier (vågat!!) och välj mellan typ konsthistoria, kommunikation eller något annat trevligt. Så: vad göra?
Den enkla vägen är att flytta hem till Sthlm, bo hemma (gah!! pallar man??) och plugga konsthistoria vid typ SU. Vore najs. Men Sthlm är inte Paris.
Pepp pepp Käbs.

Imorgon kommer min allra käraste syster hit. Med gudmor. På lördag ska vi gå och lyssna på afromusik.

Scooter i paris is the shit!! Undertecknad fick ikväll den stora äran att bli första passagerare någonsin på en väns scooter. På min mans scooter. Efter de första fem metrarna började det visserligen småregna, men ändå. När jag kommer till Sverige ska jag ta motorcykelkörkort. Det är på seriöst.

môk

ja jo jag vet, min blogg har gått i dvala.

Fredag den trettonde

ok då, i skrivande stund har datumet avancerat till Le jour de la Saint-Valentin, men ändå... Snacka om att det var den trettonde igår. I alla fall ett tag. Här går man runt och är nervös i tre dagar inför semesterbeskedet: Beviljad eller ej? Taj mahal eller rabicoin? Ghandi eller Lorenzo? Så får man svaret: en vecka ça va, men TVÅ veckor - ça va pas. Så jag ska alltså till ghandiland i EN VECKA?!? No way. Och när chefen är orubblig? Det finns bara ett svar: Fredag den trettonde.

MEN sen finns det också de som inte tror på skrock utan bestämmer sig för att det minsann visst är en god idé att boka flygbiljett med turkish airlines den 13e. Utfall i ovan nämnda fall: Ett chefsamtal och en biljettbokning senare är undertecknad både uppsagd och en Indienresa rikare. Tjoho!! Arbetssökande! Indialand here I come!!

tillägnat canon D400

idag var dagen då jag förlorade min kamera. Jag skojar inte. Helt fruktansvärt megaonödigt, men sant. JAG DÖÖÖÖÖÖR!!!! Vad är jag utan min kamera?!?!? FAN. Imorgon ska jag ringa ratp och klubben. Fatta att jag mest troligt tappade bort den på en klubb. Så jävla - ursäkta - Käbitypiskt. Först mobilen, sen kameran, sen... Nej. GAAAAH!! Nu blir det att dyka in i försäkringsvärld, leva snålt och köpa ny. Sorry Käbs, men det finns bara det alternativet. NY. Konsumera. En världslig sak. Med jädra dyrt objektiv. Nu ska jag sova. Om jag kan. Imorgon blir ångest-, detektiv- och sansa sig-dagen. Optimist!!!
Sov gott

nyttnyttnytt

någon sa till mig härom dagen att jag är blå. Vad nu det betyder. Jag kontrade och sa att min vän var grön.

julafton utan bastu och blodkorv?!?

Nej, jag ångrar inte att jag åkte hem. Hemhem alltså. Årets julafton innefattade (i kronologisk ordning) risgrynsgröt, bastubad m isvaksdopp, ostron och champagne, Karl-Bertil, julmiddag, klappar, nötter och choklad. En lagom traditionell jul. Och lagom dos familj.

Ursäkta min enkla humor, men igår när jag letade klappar med min bror hittade vi en mycket fin lapp. Det var ordning&reda som varit extra kreativa och fyllt en liten väska med diverse pappers-och skrivtillbehör. Den ultimata julklappen, aka: "julklappskit" (julklapp-skit). Det gjorde min dag.

Ett annat fint skämt hittade jag på en relativt välbesökt blogg och det handlade om Karl-Bertil. "Karl-Bertil Jonssons Jul" är en av de finaste filmerna jag vet, så jag kunde inte låta bli att bli lite lagom julupprörd när jag läste inlägget om hur bloggaren undrade när man ska "sluta sända den där kommunistskiten egentligen". Mitt i all konsumtion, som hör julen till numera, tycker jag att Karl-Bertil är ett alldeles underbart avbrott. Ett slag rätt i fejjan, som får en att ifrågasätta köphets och julklappsstress. Så: Rör inte min kompis! Utan att nämna några namn kan jag säga att bloggaren föreslog en annan typ av serie med ett annat namn: "Blondinbella spending cash".

vardagsdramatik

idag ringde jag 112. Jag har aldrig ringt 112 förut. Men vad gör man inte om man har lyckats glömma nyckeln i låset på fel sida om dörren, stängt dörren, inte lyckats öppna dörren med reservnyckeln (lärdom! lämna aldrig nyckeln i låset då det inte går att låsa upp en dörr som har en nyckel i låset på andra sidan!), konstaterat att låsbyte kostar minst 500 € och att samtliga fönster är stängda? Lösning: Ring les pompiers!! Sju minuter senare, efter att en brandbil med blåljus och fem hjälmprydda män gjort entré, står du där med nyckeln i handen och kan behålla dina 500 €. Ok, det här kanske inte är det mest moraliskt riktiga jag gjort, men jag är ändå kär i franska brandmän.